idag kom fler tomtenissar förbi! krypet fick två fina ljuslyktor med spöken. jag och sambon fick en egen ljuslykta, svårt att beskriva den, jag måste nog ta kort! så fick vi två kassar utrensade kläder och skor oxå. perfekt när liten bebis blir större.

vad jag förvånas över lilla sjukling. nästan rinner ideligen. hostar. trött. och ändå så glad. otroligt. idag hörde vi henne skratta på ett hjärtligt sätt som hon aldrig skrattat på tidigare, till exempel. så fort man visar sig spricker ansiktet upp i ett stort leende och hon rynkar näsan som bara kryp kan. en lättroad dag. själv hade jag blivit galen av allt snor. slängt alla leksaker all världens väg och tjurat i ett hörn. fast den dagen kanske kommer imorgon, hehe.

tack för uppmuntrande kommentarer i bloggen. inläggen har känts lite nedstämda på sista tiden. ord som måste komma ut. men det är ju så det är. ibland upp, ibland ned. varje dag är ändå en ny dag.  

det omtalade "boandet" har satt igång. när vi väntade freja kände jag inte mycket av det. visst flyttade vi till större lägenhet under graviditeten, men det här pysslet som man hör föräldrar hålla på med gjorde inte vi. själv var jag så inne i graviditeten, inte tänkte jag på att det skulle komma ut en unge till slut! 

denna gången är det annorlunda. beror det kanske på att det är två som anländer? eller att jag, vis av erfarenhet, vet vad som väntar? säg det. krypets blivande rum är i alla fall urstädat. vid nästa hormontopp ska jag ringa och skälla på hyresvärden då rummet inte blivit omtapetserat som utlovat. tvillingvagn är beställd. nästa vecka ska två spjälsängar och ett babyskydd hämtas hem. sambon och jag funderar på en tripp till ikea. och häromdagen köpte jag faktiskt nappar till småkrypen och började göra en lista till förlossningsväskan i huvudet... 

denna gången ska jag åka in för att föda barn. inget avfärdande viftande till orolig taxichaufför om att neeej nej, vi ska baaara in på kontroll! och jag ska definitivt inte knata till bussen först.

min mentala förberedelse har börjat. tack för det. för om det går som jag tror och befarar säger jag fy fan. igår slog mig tanken för första gången att jamen, TÄNK om det går ända till vecka 36, och de MÅR BRA, då får vi stanna på sjukhuset i stan! men det tänkte jag inte länge. för det blir nog inte så. det kommer bli mycket tidigare än vecka 36, de kommer behöva hjälp på ett eller annat sätt, för min del innebär det vistelse på sjukhus långt bort på en avdelning dit små syskon inte är välkomna. shit. 

det är nog inte mental förberedelse. ändå. eller så är det en väldigt intensiv mental förberedelse som försöker gräva ned all oro. usch sluta tänk hjärna.

idag har varit en bättre dag. kroppen har inte värkt så mycket, jag har tagit det lugnare och krypet har mestadels varit glad. eftermiddagens timmar börjar dock bli lite småtuffa. krypet blev kanonförkyld natten till onsdag, så vi har hållt oss inomhus fem dagar i sträck. finns bara ett ord för att beskriva detta: trååååkiiiigt.

därav småjobbiga eftermiddagar. jag har ett uttråkat kryp! även om näsan rinner med både det ena och det andra och hostan gör sig påmind av och till är hon ju däremellan pigg. och eftersom jag inte vill att förkylningen ska bli värre, eller smitta ned andra barn, stannar vi hemma tills det blir lite bättre.

ikväll muntrades vi dock upp i massor. först kom två kära vänner med fika. tekannan hade knappt landat på bordet förrän jultomten anlände med försenade julklappar och andra presenter. freja diggade. stenhårt! hon babblade och tjoade och lekte tittut och dreglade. fram tills läggdags då hon somnade som en stock i min famn.

efter detta socialiserande står vi nog ut med att glo väggar ett par dagar till...  

något bad blev det inte. för min del. under middagen hade krypet endast ögon för pappa. de tindrade och glimmade på ett alldeles särskilt vis. som om hon tänkte min pappa, min fina pappa... om och om igen.

jag satt alltså på toastolen och tittade på när kryp och vargaman badade. inte gjorde det mig det minsta. ibland är det som betraktare jag hämtar mest energi. och vad kan vara mer givande än att betrakta de två människor man älskar mest i hela världen? 

idag har hittills varit en tung dag. eftermiddagen sveptes in i en grå sörjig deppslöja. krypet har varit otröstlig och själv har jag haft riktigt ont. jag har inte kunnat böja mig ned, sätta mig på golvet, leka eller bära. och sambon som jobbar natt har försökt sova under dagen.

bröt ihop när det blev dags för eftermiddagsvila. krypet fortfarande ledsen. skulle behövt stå böjd över spjälsängen och klappa henne i rumpan så hon skulle lugna sig lite, men kunde inte. det gjorde för ont. kunde inte stå. kunde inte luta mig fram. shit vad gör man då? sambon vaknade och fick göra en insats. när freja somnat skulle jag själv vila. sambon la sin arm om mig och tårarna började genast rinna. jävlar vad det gör ont! en kärleksarm på höften och jag trodde skelettet skulle spricka i bitar... 

mitt i allt känner jag mig så ynklig. hatar den känslan. skör, som om minsta lilla moln på himlen skulle kunna ge mig ärr för resten av livet. jävla graviditetshormoner. rent ut sagt. jävla dem.

klart krypet blir trött på att sitta i babysittern halva dagen för att jag själv inte kan komma ned till golvet. klart hon blir ledsen när hon känner på sig att jag inte mår bra. nu sover hon i alla fall. en liten stund för att orka med kvällen. kanske ska jag flörta med sambon att leta fram den där flaskan med badolja som ligger under badkaret, så jag och kryp kan ta ett varmt bad, med alla hundra olika badleksaker. då blir hon nog glad. och jag med.   

dags för ultraljud igen. småkrypen mår bra. de ligger lite mer normalt nu, en på vardera sidan om naveln. tvilling till vänster med huvudet ned och tvilling till höger med huvudet upp. och sparkar. som galningar. på varann. enligt en dokumentär på TV leker tvillingfoster med varann. hur man nu kan veta det? kanske de bara är förbannade över det trånga utrymmet... hihi. 

frågade hur det ligger till med ärftlighet och enäggstvillingar. här verkar alla tycka olika saker. nu vet jag dock att när det gäller enäggstvillingar föreligger ingen ärftlighet. enäggstvillingar är i egentlig mening en missbildning och kan hända vem som helst, även om procentchansen inte är så stor. vid tvåäggstvillingar föreligger ärftlighet, men från vilken föräldrasida glömde jag fråga.

tycker fortfarande det är så coolt att enäggstvillingar är en missbildning! ordet har så laddad och negativ betydelse. en missbildning är ofta något man (tyvärr) skäms över, något man vill "rätta till." i detta fall är ju missbildningen något fantastiskt och speciellt! min fantasi skenar och jag tänker på missbildningar i form av alvöron, självlysande ögon och kanske vingar... 

tog mig sedan till sjukgymnasten och hämtade ut ett bäckenbälte. hej räddaren i nöden. tyngden är en sak. klumpigheten en annan. resten av gravidåkommorna acceptabla. men skelettet. att ha så jävla ont i skelettet hela tiden känns sjukt. nåväl. halvtid var det ja. för ett tag sedan. så här såg jag ut, och så här ser jag ut:

frejamage vecka 20

tvillingmage vecka 20

och för att jämföra lite till:

frejamage vecka 30 

jag har världens bästa sambo. när han slutat jobbet idag ringde han och sa att han hade en överraskning med sig hem. han gillar att göra på det viset. ringa och säga till, så att nyfikenheten ska sätta in. den lilla luringen.

och vad tror ni jag fick? kan avslöja att det var något väldigt efterlängtat, med grädde på! 

idag är det gravidvecka 20. prick halva tiden av en normal graviditet. som tvillinggravid räknas man dock som överburen vid vecka 40, och har inte förlossningen startat då så sätts man igång.

jag räknar dock stenhårt med att de kommer födas för tidigt, hur mycket är än så länge bara spekulationer. "tradition" i min familj är underburna barn, det vill säga för tidiga födslar. krypet föddes fem veckor för tidigt, och det var ändå bra ihopknipet om jag jämför med andra.

lite kittlande är känslan när jag tänker att halva tiden faktiskt gått. kanske redan för några veckor sedan. lite mindre kittlande är känslan när jag tänker på att vi om fem veckor måste vara beredda på att åka in när som helst. så står det i papprena. och den känslan är mest bara skrämmande. småkrypen får gärna hålla sig där inne tills våren är här. åtminstone. 

funderar på att lägga ut magbild denna vecka. men har blivit lite blyg, hihi. magen växer så det knakar, jag hinner ju inte med! krypet är dock mäkta fascinerad över händelsen; ju större magen blir desto lättare blir navelpiercingen att ta tag i!