underbara årstid. höstfilosoferade när jag var ute på barnvagnspromenad. krypet sov så jag fick min hjärna för mig själv. tidigare år har hösten varit tung och mörk. jobbig. har alltid fått extra känningar av depression runt oktober-november. alltid blivit svårare att ta sig ur sängen. svårare att le mot dagen.

så är det inte nu. visserligen är inte november här än, men något är ändå påtagligt annorlunda. jag tror det beror på föräldraledigheten. jag har möjlighet att gå ut varje dag i det fina vädret. samla solstrålar. oavsett om solen lyser tio på förmiddagen eller två på eftermiddagen kan jag gå ut.

jag har inget jobb att rusa till. inget jobb att vara inomhus på. inget jobb att sitta i och titta ut ifrån. jag behöver inte längta efter höstpromenaden. jag kan gå ut och ta den.

jag har oxå märkt vad vacker hösten är. och jag undrar, beror det på att den är särskilt vacker i år, eller är det för att jag har tid att lägga märke till det i år? röda, gula och orange, brukar träden vara det så här länge? vad jag minns sprakar naturen till, och sen -poff- så är det över.  

operation vändning pågår här hemma. krypet har bestämt sig för att snart kunna vända sig. så här ser det ut:

okej, är du beredd mamma? vi börjar så här...

...jag slänger mig åt sidan med all kraft jag har...

...åhej! snart går det!