idag föreläste jag på st.görans sjukhus. på psykiatrin. det var en väldigt skum känsla som kom över mig när jag hoppade av t-banan och vandrade runt på sjukhusområdet. hade aldrig varit där i friskt tillstånd förut. bara inskjutsad akut med ambulans till psyket. minnen kom över mig. suddiga bilder. röster. känslor. kändes som en revansch att vara där igen. att ge igen. att vinna. och växa.

föreläsningen gick bra. förlorade mig i tankar vid ett tillfälle men ingen verkade störas av det. jag vill berätta levande och starkt. därför bryr jag mig inte om att kunna mitt manus ordagrannt. jag berättar utifrån stödord och berättelsen blir ungefär likadan varje gång. men inte helt. jag berättar det jag tycker passar för tillfälle och sammanhang. berättar det som ligger mig närmast om hjärtat just då.

efteråt kom det fram människor. pratade och gav feedback. de var glada över att jag delgivit dem min berättelse. eftersom mycket psykiatripersonal fanns i publiken försökte jag lyfta fram det jag tycker är viktigt för dem att veta i sin relation till patienten. och det var uppskattat.

en man stod och väntade på mig utanför föreläsningssalen. han tittade mig inte i ögonen. presenterade sig inte. när jag började gå började han oxå gå. med låg röst började han tala:

"det sägs att människan är en varelse på fyra ben. två av dem är fysiska och lätta att se. två av dem är psykiska. det ena benet får vi av modern. det växer och stödjer oss i och med att vi får uppmärksamhet och bekräftelse som små. det andra benet står vi på för att förverkliga oss själva. uppnå saker och göra karriär. utan alla fyra ben står man inte särskilt stadigt..."

det var upptakten till ett väldigt intressant samtal med en väldigt intressant man. eller samtal, egentligen. han pratade, jag lyssnade. och han sa väldigt kloka saker. bland annat det om de fyra benen. så började han prata om mig, som mamma. och han sa att jag kommer att bli en bra mor. jag har insikt om vissa saker. ovärderliga saker. och dessa saker kommer jag aldrig glömma. så sa han. och det är sant. dessa saker, menade han på, kommer att göra mig till en bra mor och fostra trygga barn. sen försvann han ut genom dörren.

tänk vad livet är outgrundligt ibland.

 

Nathalie

9 november 2007 23:17

En annan sak som gör att du garanterat kommer bli en jättebra mamma är att du är redo att göra uppoffringar, även om det gäller stora intressen. Att du ens funderat på att vara mindre vegetariansk, att du funderar på hur häxkonst kommer gå ihop med t.ex julfirande osv. Det finns många mammor som inte skulle ge upp sånt för sina barn.

http://meandmymen.blogg.se

 

Linda

14 november 2007 14:58

Jag är helt säker på att jag skulle uppskatta att läsa böcker skrivna av dig. Jag gillar ditt sätt att plita ner meningar, dina meningar omvandlas till en film i mitt huvud och jag vill bara ha mer...

http://Dismonia.bilddagboken.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

jag provar mina vingar. kanske kan jag lära mig flyga. åtminstone förstå hur wordpress funkar. där tänker jag hålla till ett tag. får se vart jag landar. kika in i nätet hos vampireslave! ...

idag är det lördag. så sant som det är sagt. desperate housewives på tv ikväll. alltså är det lördag. nya nemi ramlade in genom brevlådan idag. dubbellördag. och på lördagar får man äta godis. därför gick vi i samlad trupp till affären för att inhand...

det här med tid. den är svår att hålla koll på. nuförtiden. åldrar och minuter känns som petitesser. men visst blir kinderna lite skamligt röda när jag vid frukosten insåg att vilda och yla blivit fem månader gamla. FÖR TVÅ DAGAR SEN.   för mycke...

anledningen till att jag bytte till BLOGGAGRATIS bloggportal var för att slippa all satans reklam. trött på detta hos blogg.se tyckte jag att bloggagratis var ett perfekt alternativ. för ett tag sedan bytte portalen namn till bloggplatsen, och vad se...

tvillingbetraktelse. ibland händer det att fel barn stoppas i fel säng. småkrypen är inte alls lika. och otroligt lika. på samma gång. dialogen som utspelade sig är ju inte klok egentligen. jag skyller helt och fullt på den utarmande tröttheten:   ...