imorse kom sambon ut från badrummet och såg bekymrad ut.

alltså, du kan krysta ut en unge utan att börja blöda näsblod, och själv kan jag inte ens krysta ut en bajskorv utan att det ser ut som braindead där inne...

och vad svarar man på sånt.

nu har krypet en farsa. i alla fall enligt papprena på familjerätten. vi tyckte båda två att det kändes högtidligt. underskriften på papprena var tvungna att bevittnas  av två vittnen. då fick jag känslan att vi gjorde något viktigt. såklart var det precis vad det var oxå.

en utflykt senare hamnade vi på födelsedagskalas där vi spenderade resten av dagen. trevligt och mysigt. roligt att åka iväg med freja. självklart stal hon showen och hoppade från famn till famn.

när vi kom hem låg ett vykort på dörrmattan. personalen på jobbet hade hjälpt honom som jag är stödperson för att skriva några rader. hans utvecklingsnivå befinner sig på ungefär 8-9 månaders ålder, så lite hjälp är behövligt ibland. kul i alla fall att bli ihågkommen, och kul att de hjälper honom att skriva att han saknar mig. även om han själv inte kan uttala orden, eller kanske ens har begrepp om att jag inte är där, kändes det roligt. som om min plats på arbetsplatsen är tom.